VI ANLÄNDER TILL JOLLY HARBOUR PÅ ANTIGUA

Vi har lämnat de franska öaarna tillfälligt och är nu i Jolly Harbour på Antigua. Här är vi på ingång. Vattnet är turkosfärgat och stränderna vita, precis som det ska vara i Västindien.

 Innan vi lämnade den vackra och färgglada lilla staden Bourg på Iles des Santes träffade vi OSK-medlemmarna Anders och Katrin från s/y Ellinor. Eftersom vi inte har träffats på länge så hade vi mycket att berätta.

På Guadeloupe gick vi in i Marina Riviere Sens för att göra en del reparationer och städa båten. Vi tog strandpromenaden till staden Basse Terre. Det är en gammal stad med brokig byggnation. Som på många andra ställen finns det ett fort som i det här fallet heter Fort Louis.

 Längst norrut på Guadeloupe ligger den charmiga och vackra fiskebyn Deshaies. Där finns en bra ankringsplats i en bukt med bra ankarfäste. Där finns många trevliga restauranger, t ex en där man spelar jazz. En man spelade saxofon och en keaboard. Alla dansade glatt på söndagseftermiddagen och även personalen deltog.

Utanför Deshaies finns den fantastiska Jardin Boutanique, som byggts med bidrag från EU, eftersom Guadeloupe tillhör Frankrike och därmed EU. Här finns en mängd färgglada fåglar som t ex papegojor  och flamingos.

Här finns också mer än tusen växtarter, blommor och träd  samt fiskdammar och vattenfall. Det behövs ingen bevattning för det regnar så ofta och mycket. Medan vi var där regnade det flera gånger så vi fick försöka hitta regnskydd under palmbladen.

Vi visste inte att det finns så många olika sorters palmer. Här är en av de märkligaste, åtminstone har vi aldrig sett några liknade. Tyvärr vet vi inte namnet. Det var för många att hålla reda på.

I Deshaies försökte vi oss på en vandring längs floden Deshais Rivière. Det gick bra en bit upp längs en stig, men vandring tog ett plötsligt slut när stigen upphörde  och man skulle behöva hoppa på slippriga stenar till andra sidan floden. Stigen kantades av tät och ogenomtränglig regnskog.

Efter 44 M mestadels fin och snabb segling norrut från Deshais nådde vi seglarmetropolen English Harbour på Antigua. Vid Nelsons Dockyard finns det ett stort antal megayachter men också en del gamla, vackra skepp, som den här på bilden ovan.

Vid Fort Berkley finns resterna av Lord Nelsons försvarsanläggning från 1745. Det finns inte mycket kvar av fortet annat än ett kruthus och en vaktmanskapets förläggning. Men det är en vacker utsiktsplats, som man når via en trevlig promenad.

BESÖK PÅ DE FRANSKA ÖARNA I KARIBIEN

Vi befinner oss just nu på baren Couleurs du Monde i den lilla staden Bourg des Saintes på Iles des Saintes (Helgonöarna).Färjorna går hit med turister från Point de Pitre i Guedaloup. Det är en pittoresk och färgstark liten stad.

Efter att vi lämnade Le Marin på Martinique passerade vi den kända klippan The Diamond Rock. När engelsmän och fransmän krigade om herraväldet över öarna använde engelsmännen Diamond Rock som ett krigsfartyg med full utrustning av vapen, besättning och förnödenheter inne i klippan. Fransmännen förstod sig inte riktigt på den strategin och förlorade kriget tillfälligt. Det var till stort förtret för dem eftersom Napoleons fru Josephine kom från Martinique.

 Efter att vi legat på svaj ett tag  i turistorten Anse Mitan seglade vi till Fort de France. Det är en stor stad med ett fort, där vi låg för ankar. Det var intensiv trafik och omfattande kommers. Det kändes som ett Paris i miniatyr. I industriområdet utanför staden lyckades vi hitta Sony`s verkstad, som kunde reparera Pekkas smartphone medan vi väntade. Den hade drabbats av korrosion och tog inte emot laddning.

I Fort de France träffade vi OSK-medlemmarna Christer och Anna från s/y Kaiso, som seglat länge i Karibien. De brukar segla söderut till Trinidad på våren och ta upp båten på Power Boat i Chaguaramas och flyga hem till Sverige över sommaren. Sedan kommer de tillbaka och seglar norrut i övärlden. Vi åt kreolsk lunch på den lokala marknaden.

Vi lämnade Fort de France och seglade norrut till St. Pierre, en stad som i början av 1900-talet ödelades av ett vulkanutbrott. För övrigt ser staden ganska förfallen ut med bullrig trafik mitt genom staden. Många hus har aldrig byggts upp igen men man förstår att det varit en vacker stad en gång i tiden.

Under den ganska stökiga överfarten från Martinique till Dominica passerade vi Dominicas huvudstad Rouseau, Staden täcktes av en märklig regnbåge som låg långt ned över bergen. Här såg vi Thomson/Fritidsresors "Mein Shiff", kryssningsfartyget som vi har sett tidigare på La Gomera, Strax efteråt i en häftig squal fick vi napp. Linan hann löpa ut nästan helt. Vi lyckades få in genuan och gå upp mot vind och började veva in. Efter en timmes kämpande med fisken intill båten brast linan. Det var nog en fisk på 30 kg, som vi ändå inte kunnat få upp. Synd att fisken oftast är för stor!

Dominica har en ovanligt vacker flagga. Kanske den allra färgstarkaste av alla öarnas flaggor. Dominica är ett naturskönt litet land med 70 000 invånare. I bakgrunden syns berget Prince Rupert Bluff. Vi ligger i Prince Rupert Bay utanför staden Portmouth. Vi ska snart segla tillbaka till EU och den franska ön Guedaloupe.

TILLBAKA I EU

Vi befinner oss nu för ankar i Cul de Sac du Marin på Martinique. Eftersom Martinique tillhör Frankrike så befinner vi oss i EU. Här pratar man franska, men en del pratar lite engelska också. Valutan är Euro. Det är en jättestor vik med tusentals båtar. På den här bilden ser vi klassiska segelbåtar.som kallas Youle.

Man kappseglar med de här båtarna och tränar nästan varje kväll. Det verkar tungt och svårt att hålla balansen med båtarna, som är utan köl. Besättningen, sex personer på varje båt, hänger utanför i pålar och rorsman styr med en stor åra.

Så här ser det ut i den gamla delen av staden Le Marin med kyrkan, som väcker oss varje morgon  klockan sex med pling och plong och sedan håller på varje timme.

Längst in i viken häckar en flock med vita ibisfåglar. De håller till i mangroven och är inte särskilt skygga. Hela Cul de Sac var ursprungligen mangroveträsk men numera är det en seglarmetropol med två stora marinor.

Här åker vi jolle i en kanal som är omgiven av mangrove. Längre in finns ett industriområde med en båttillbehörsaffär. Där tittade vi på jollar, men de var alldeles för stora och för dyra. Så det blev ingen affär den här gången. Vi får fortsätta att pumpa oss fram i den pysande och läckande  jollen tills vidare. Vi har fått ordning på motorn, så vi slipper paddla. Det är en tröst i bedrövelsen.

Vi förbereder oss för att segla vidare norrut. Då kommer vi att behöva använda kryssfocken, som tagits fram ur malpåsen. Fallet till kutterstaget har fastnat inne i masten, så nu har vi installrat ett nytt fall utanpå masten. Pekka kollar att travarna fungerar och att skotpunkterna sitter rätt.

EN TROPISK VIK MED OFÖRSTÖRD NATUR

Eftersom jollen håller på att gå sönder mer och mer måste vi börja segla norrut igen tillbaka till St. Lucia. På vägen dit mellanlandade vi i en exotisk bukt, Cumberland Bay, på St. Vincents västkust.

Redan utanför bukten, långt ute till havs, började boatboys komma och försöka locka in båtar. När vi kom in ville de ha betalt för att knyta fast tamparna i en palm på stranden. Det tog en lång stund att knyta ihop flera tampar för att de skulle räcka ända in. När vi var förtöjda i palmen började vi titta oss omkring i viken. Växtligheten är frodig. Runt viken finns en rad barer och restauranger.

I det blå huset i bakgrunden finns en fiskrestaurang som drivs av Joseph, en gammal fiskare, som haltar och går med krycka men ändå är ute och fiskar. Det var problem på morgonen när vi skulle åka för ingen syntes till och vi hade ingen jolle i sjön för att ro i land och knyta loss tampen från palmen. Då kom Joseph som en räddande ängel. Han ville också ha betalt, men vi hade inga pengar och lovade gå till hans restaurang om vi kommer tillbaka någon gång.

I det här skjulet  finns det också en restaurang. Den drivs av en kvinna som heter Thelma och en man som kör båttaxi. Det sägs vara väldigt god mat som serveras trots att huset ser ut som det skulle falla sönder när som helst.

Bakom det här konstiga tornet, som mest liknar ett älgjakttorn med en tomtegubbe ligger en lyxigare restaurang med blinkande neonskyltar. Den heter Black Baron och drivs av ett franskt par.

Innan vi lämnade den här exotiska bukten skulle Pekka rensa loggivaren. Det innebär att det kommer in en massa vatten genom det 40 mm stora hålet. Genom det hålet kom också den här lilla fisken och sprattlade i kölsvinet. Vi tyckte att den hade fått nog av den hemska upplevelsen och skickade snabbt ut den tillbaka till friheten. Vi blev både förvånade och glada när den efter en stund började simma iväg.

Från Cumberland Bay till Marigot Bay är det 44 M.  I den ostnordostliga vinden körde vi motor och hade två rev i storen. Det gick undan och snart såg vi det två välkända pitonerna på St. Lucia. Det kändes som vi var hemma igen.

Då väntade en ny stor överraskning. Fiskerullen började låta och linan löpte ut. Som tur var kunde vi sakta in och börja brottas med något som verkade vara mycket stort. Efter ett tag hade fisken tröttnat och kunde halas in och bärgas. Det visades sig vara en Kingfish på drygt tio kg. Man måste vara uppfinningsrik för att hitta på lite omväxling i fiskrätterna: fisksallad, fisksoppa, stekt fisk med mera. Som tur var kan man också använda fisk som byteshandel med boatboys som erbjuder varor som t ex frukt. I det här fallet har vi bytt fisk mot en vacker korg av flätade palmblad och ett knippe bananer.

Nu är vi tillbaka i det lugna Marigot Bay och viilar upp oss efter de blåsiga och regniga tre veckorna i Bequia. Om några dagar ska vi tillbaka till Rodney Bay och börja söka efter en ny jolle.

JUL OCH NYÅR PÅ BEQUIA

Vi har firat jul och nyår på Bequia som ligger i St Vincent and the Grenadines. På vägen dit såg vi den vackra regnbågen och segelfartyget som kör turister till ön. Det har regnat och åskat kraftigt hela tiden och vinden är fortfarande hård. Det har varit svåra översvämningar och några dödsfall i samband med åskvädren.

Julafton firade vi på stranden tillsammans med andra skandinavier. Här ser vi Janne och Kristina från s/y Liv, som ska segla jorden runt. Jag håller på att öppna julklappen som vi fick av båtgrannen Patrick när vi lämnade Las Palmas. Den visar sig innehålla en riktig engelsk Christmas cake, som fått ligga i whiskey i två månader. På kvällen var vi slla skandinaver på restaurangen Frangipani och åt julbuffé med västindiska rätter.

Så här ser det ut på ankarplatsen i Admirality Bay. Allt är dyrt här förutom diesel som köps på utförsel och lokaltillverkad rom. Ankiarplatsen är i alla fall gratis. Vi åker in med jollen några gånger om dagen för att handla och gå till restaurangen Frangipani där det finns bra wifi.

Port Elisabeth heter staden där vi ligger. Det är en liten stad som omger Admirality Bay. Små och stora hus kantar bergssluttningarna. De flesta invånare lever på turistnäringen. Det finns många små affärer men de innehåller inte så mycket.

Vi har varit på örundtur med taxichauffören och guiden Ricky. Vi såg bland annat den här gamla nedlagda romfabriken. Förut fanns det odling av sockerrör tills för 65 år sedan, men nu är även den nedlagd.

Under bilturen, då vi satt på flaket i en öppen bil, såg vi också den här vackra viken, Frendship Bay, som ligger på södra sidan av Bequia. Här finns det ett valfångstmuseum med redskap och båtar. De första som kom till ön var valfångare. Här finns också ett lyxigt stort hotell som är svenskägt, Bequia Beach Resort.

På Nyårsafton tog vi färjan till huvudstaden Kingstown på St. Vincent. Det tog drygt en timma. Färgan Bequie Express är hitkörd från Tromsö och hette tidigare Aalesund.

Kingstown är en livlig och färgstark stad med marknader, trängsel, hög musik och mycket folk. Här finns ett par större supermercados, där vi hittade en del varor som t ex youghurt och kattmatsburkar.

Tillbaka i Admirality Bay utanför restaurangen Frangipani såg vi s/y Yaghan med Arne och Helen Mårtensson ombord. De kom just tillbaka från kändisön Mustique, som ligger några mil söder om Bequia. De hade legat för eget ankare, men fick inte komma i land. Större delen av ön är stängd för andra än kändisar som kungligheter och popstjärnor. Inte ens Mårtenssons med sin HR 65 var välkomna.

NU HAR VI MILJÖVÄNLIG ENERGI IGEN

Vindsnurran som strejkat sedan starten i Las Palmas är nu renoverad med ett nytt kretskort från Arizona. Vi är tillbaka i Rodney Bay, där Regin Electronics gjort ett bra  och snabbt jobb trots ARC-invasionen med många haverier  i den hårda vinden på Atlanten.

Det är fortfarande trångt i Rodney Bay. Vi fick komma in här tack vare att vi har en så liten båt. Vi fick dela en plats för en stor båt med en annan liten båt. I den stora ARC med 230 deltagare är det fortfarande ett tiotal båtar som inte kommit in än trots att det är prisutdelning i morgon kväll.

Vi har haft en under vecka i Marigo Bay, 10 M söder om Rodney Bay. Där finns en underbar liten halvö med en liten badstrand, utsikt över regnskogen och ett jättestarkt Wifi-nät. Det är 28 grader både i vattnet och i luften. Det är ett bra snorklingsställe, där man kan se f'ärgglada fiskar.

På Luciadagens morgon fick vi verkligen en överraskning. Vi trodde knappt våra ögon. De norska barnen Ida och Teodor med vita skjortor och glitter i håret kom roende runt bland båtarna och sjöng luciasången och bjöd på hembakade lussekatter.

Marigot Bay ser verkligen ut precis som hur man drömmer om att Karibien ska se ut. Här ligger man på boj för nästan hundra svenska kronor per dag. Det finns också platser inne i marinan. Det finns duschar och toalett och möjlighet att tanka vatten och diesel.

Utsikten från båten över regnskog och mangrove är helt bedårande. Det regnar ganska mycket och ofta. Det här kallas ett Hurricane hole, där man är väl skyddad mot orkaner. Här gömde Lord Nelson sina brittiska soldater för den franska flottan på den tiden när England och Frankrike slogs om herraväldet i de karibiska öarna.

Den här karibiska tomten åker omkring och säljer frukt bland båtarna i Marigot Bay. Han har bananer på huvudet i stället för tomteluva. Nu när vindsnurran är klar ska vi segla till Baquia, där skandinaviska seglare brukar fira jul. Vi önskar alla en riktigt god jul och vi hörs snart igen..

I RODNEY BAY PÅ ST. LUCIA

Så här såg det ut när vi kom till St. Lucia fredag 6.12 klockan 17.42 lokal tid. Det var storm med upp till 50 knop i 3-4 timmar innan målet men de övriga dygnen från starten i Mindelo 20.11 var ganska lugna.

Det var soligt och varmt för det mesta. Här firar vi Mid-Atlantic med champagne och Pringles, att vi klarat av 1000 M och har 1000 M kvar. Nätterna var långa, men i början av seglingen var det en vacker stjärnhimmel och stor måne att titta på under vaktpassen. Sedan blev det mörkare för varje natt och till slut ingen måne, svart som en säck.

Vi har haft fiskelycka några gånger. Många har varit för stora och slitit sig. Den mest eftertraktade var den här Blue marlin på omkring 20 kg. Det blev mat för en hel vecka, både lunch och middag. Vi har också fått upp en annan spännande fick, en Stillahavstobis. Det är en mycket märklig fisk som ser ut som en ål men med stjärtfena. Den är lång och smal och silvermetallic-färgad. När den kom upp var den fluorescerande. Vi har natuligtvis också fått den vanliga Atlant-fisken Guldmakrill.

Rodney Bay marina har blivit större och förnyats sedan vi var här 2001. Allt har blivit mycket bättre och mer praktiskt med många affärer i närheten. Idag har vi varit på en bussutflykt till norra delen av ön. Det är väldigt grönskande, men just idag har det regnat och blåst. Men utsikten var fin i alla fall.

Utflykten avslutades med ett besök på The Edge. Det är en känd restaurang som ägs av svensken Bobo Bergström. Han har fått pris som "chef of the year" för sin förmåga att blanda karibiska och europeiska smaker. Just när vi skulle avsegla från Las Palmas kom en dam ombord och frågade om vi kunde ta med ett brev till Bobo. Det kunde vi förstås göra, men vi hade inte en aning om att han var en känd kock. Nu har vi varit på The Edge två gånger men han har inte varit där, så vi får se hur det går med brevet.