TILLBAKA I EU

Vi befinner oss nu för ankar i Cul de Sac du Marin på Martinique. Eftersom Martinique tillhör Frankrike så befinner vi oss i EU. Här pratar man franska, men en del pratar lite engelska också. Valutan är Euro. Det är en jättestor vik med tusentals båtar. På den här bilden ser vi klassiska segelbåtar.som kallas Youle.

Man kappseglar med de här båtarna och tränar nästan varje kväll. Det verkar tungt och svårt att hålla balansen med båtarna, som är utan köl. Besättningen, sex personer på varje båt, hänger utanför i pålar och rorsman styr med en stor åra.

Så här ser det ut i den gamla delen av staden Le Marin med kyrkan, som väcker oss varje morgon  klockan sex med pling och plong och sedan håller på varje timme.

Längst in i viken häckar en flock med vita ibisfåglar. De håller till i mangroven och är inte särskilt skygga. Hela Cul de Sac var ursprungligen mangroveträsk men numera är det en seglarmetropol med två stora marinor.

Här åker vi jolle i en kanal som är omgiven av mangrove. Längre in finns ett industriområde med en båttillbehörsaffär. Där tittade vi på jollar, men de var alldeles för stora och för dyra. Så det blev ingen affär den här gången. Vi får fortsätta att pumpa oss fram i den pysande och läckande  jollen tills vidare. Vi har fått ordning på motorn, så vi slipper paddla. Det är en tröst i bedrövelsen.

Vi förbereder oss för att segla vidare norrut. Då kommer vi att behöva använda kryssfocken, som tagits fram ur malpåsen. Fallet till kutterstaget har fastnat inne i masten, så nu har vi installrat ett nytt fall utanpå masten. Pekka kollar att travarna fungerar och att skotpunkterna sitter rätt.

EN TROPISK VIK MED OFÖRSTÖRD NATUR

Eftersom jollen håller på att gå sönder mer och mer måste vi börja segla norrut igen tillbaka till St. Lucia. På vägen dit mellanlandade vi i en exotisk bukt, Cumberland Bay, på St. Vincents västkust.

Redan utanför bukten, långt ute till havs, började boatboys komma och försöka locka in båtar. När vi kom in ville de ha betalt för att knyta fast tamparna i en palm på stranden. Det tog en lång stund att knyta ihop flera tampar för att de skulle räcka ända in. När vi var förtöjda i palmen började vi titta oss omkring i viken. Växtligheten är frodig. Runt viken finns en rad barer och restauranger.

I det blå huset i bakgrunden finns en fiskrestaurang som drivs av Joseph, en gammal fiskare, som haltar och går med krycka men ändå är ute och fiskar. Det var problem på morgonen när vi skulle åka för ingen syntes till och vi hade ingen jolle i sjön för att ro i land och knyta loss tampen från palmen. Då kom Joseph som en räddande ängel. Han ville också ha betalt, men vi hade inga pengar och lovade gå till hans restaurang om vi kommer tillbaka någon gång.

I det här skjulet  finns det också en restaurang. Den drivs av en kvinna som heter Thelma och en man som kör båttaxi. Det sägs vara väldigt god mat som serveras trots att huset ser ut som det skulle falla sönder när som helst.

Bakom det här konstiga tornet, som mest liknar ett älgjakttorn med en tomtegubbe ligger en lyxigare restaurang med blinkande neonskyltar. Den heter Black Baron och drivs av ett franskt par.

Innan vi lämnade den här exotiska bukten skulle Pekka rensa loggivaren. Det innebär att det kommer in en massa vatten genom det 40 mm stora hålet. Genom det hålet kom också den här lilla fisken och sprattlade i kölsvinet. Vi tyckte att den hade fått nog av den hemska upplevelsen och skickade snabbt ut den tillbaka till friheten. Vi blev både förvånade och glada när den efter en stund började simma iväg.

Från Cumberland Bay till Marigot Bay är det 44 M.  I den ostnordostliga vinden körde vi motor och hade två rev i storen. Det gick undan och snart såg vi det två välkända pitonerna på St. Lucia. Det kändes som vi var hemma igen.

Då väntade en ny stor överraskning. Fiskerullen började låta och linan löpte ut. Som tur var kunde vi sakta in och börja brottas med något som verkade vara mycket stort. Efter ett tag hade fisken tröttnat och kunde halas in och bärgas. Det visades sig vara en Kingfish på drygt tio kg. Man måste vara uppfinningsrik för att hitta på lite omväxling i fiskrätterna: fisksallad, fisksoppa, stekt fisk med mera. Som tur var kan man också använda fisk som byteshandel med boatboys som erbjuder varor som t ex frukt. I det här fallet har vi bytt fisk mot en vacker korg av flätade palmblad och ett knippe bananer.

Nu är vi tillbaka i det lugna Marigot Bay och viilar upp oss efter de blåsiga och regniga tre veckorna i Bequia. Om några dagar ska vi tillbaka till Rodney Bay och börja söka efter en ny jolle.

JUL OCH NYÅR PÅ BEQUIA

Vi har firat jul och nyår på Bequia som ligger i St Vincent and the Grenadines. På vägen dit såg vi den vackra regnbågen och segelfartyget som kör turister till ön. Det har regnat och åskat kraftigt hela tiden och vinden är fortfarande hård. Det har varit svåra översvämningar och några dödsfall i samband med åskvädren.

Julafton firade vi på stranden tillsammans med andra skandinavier. Här ser vi Janne och Kristina från s/y Liv, som ska segla jorden runt. Jag håller på att öppna julklappen som vi fick av båtgrannen Patrick när vi lämnade Las Palmas. Den visar sig innehålla en riktig engelsk Christmas cake, som fått ligga i whiskey i två månader. På kvällen var vi slla skandinaver på restaurangen Frangipani och åt julbuffé med västindiska rätter.

Så här ser det ut på ankarplatsen i Admirality Bay. Allt är dyrt här förutom diesel som köps på utförsel och lokaltillverkad rom. Ankiarplatsen är i alla fall gratis. Vi åker in med jollen några gånger om dagen för att handla och gå till restaurangen Frangipani där det finns bra wifi.

Port Elisabeth heter staden där vi ligger. Det är en liten stad som omger Admirality Bay. Små och stora hus kantar bergssluttningarna. De flesta invånare lever på turistnäringen. Det finns många små affärer men de innehåller inte så mycket.

Vi har varit på örundtur med taxichauffören och guiden Ricky. Vi såg bland annat den här gamla nedlagda romfabriken. Förut fanns det odling av sockerrör tills för 65 år sedan, men nu är även den nedlagd.

Under bilturen, då vi satt på flaket i en öppen bil, såg vi också den här vackra viken, Frendship Bay, som ligger på södra sidan av Bequia. Här finns det ett valfångstmuseum med redskap och båtar. De första som kom till ön var valfångare. Här finns också ett lyxigt stort hotell som är svenskägt, Bequia Beach Resort.

På Nyårsafton tog vi färjan till huvudstaden Kingstown på St. Vincent. Det tog drygt en timma. Färgan Bequie Express är hitkörd från Tromsö och hette tidigare Aalesund.

Kingstown är en livlig och färgstark stad med marknader, trängsel, hög musik och mycket folk. Här finns ett par större supermercados, där vi hittade en del varor som t ex youghurt och kattmatsburkar.

Tillbaka i Admirality Bay utanför restaurangen Frangipani såg vi s/y Yaghan med Arne och Helen Mårtensson ombord. De kom just tillbaka från kändisön Mustique, som ligger några mil söder om Bequia. De hade legat för eget ankare, men fick inte komma i land. Större delen av ön är stängd för andra än kändisar som kungligheter och popstjärnor. Inte ens Mårtenssons med sin HR 65 var välkomna.

NU HAR VI MILJÖVÄNLIG ENERGI IGEN

Vindsnurran som strejkat sedan starten i Las Palmas är nu renoverad med ett nytt kretskort från Arizona. Vi är tillbaka i Rodney Bay, där Regin Electronics gjort ett bra  och snabbt jobb trots ARC-invasionen med många haverier  i den hårda vinden på Atlanten.

Det är fortfarande trångt i Rodney Bay. Vi fick komma in här tack vare att vi har en så liten båt. Vi fick dela en plats för en stor båt med en annan liten båt. I den stora ARC med 230 deltagare är det fortfarande ett tiotal båtar som inte kommit in än trots att det är prisutdelning i morgon kväll.

Vi har haft en under vecka i Marigo Bay, 10 M söder om Rodney Bay. Där finns en underbar liten halvö med en liten badstrand, utsikt över regnskogen och ett jättestarkt Wifi-nät. Det är 28 grader både i vattnet och i luften. Det är ett bra snorklingsställe, där man kan se f'ärgglada fiskar.

På Luciadagens morgon fick vi verkligen en överraskning. Vi trodde knappt våra ögon. De norska barnen Ida och Teodor med vita skjortor och glitter i håret kom roende runt bland båtarna och sjöng luciasången och bjöd på hembakade lussekatter.

Marigot Bay ser verkligen ut precis som hur man drömmer om att Karibien ska se ut. Här ligger man på boj för nästan hundra svenska kronor per dag. Det finns också platser inne i marinan. Det finns duschar och toalett och möjlighet att tanka vatten och diesel.

Utsikten från båten över regnskog och mangrove är helt bedårande. Det regnar ganska mycket och ofta. Det här kallas ett Hurricane hole, där man är väl skyddad mot orkaner. Här gömde Lord Nelson sina brittiska soldater för den franska flottan på den tiden när England och Frankrike slogs om herraväldet i de karibiska öarna.

Den här karibiska tomten åker omkring och säljer frukt bland båtarna i Marigot Bay. Han har bananer på huvudet i stället för tomteluva. Nu när vindsnurran är klar ska vi segla till Baquia, där skandinaviska seglare brukar fira jul. Vi önskar alla en riktigt god jul och vi hörs snart igen..

I RODNEY BAY PÅ ST. LUCIA

Så här såg det ut när vi kom till St. Lucia fredag 6.12 klockan 17.42 lokal tid. Det var storm med upp till 50 knop i 3-4 timmar innan målet men de övriga dygnen från starten i Mindelo 20.11 var ganska lugna.

Det var soligt och varmt för det mesta. Här firar vi Mid-Atlantic med champagne och Pringles, att vi klarat av 1000 M och har 1000 M kvar. Nätterna var långa, men i början av seglingen var det en vacker stjärnhimmel och stor måne att titta på under vaktpassen. Sedan blev det mörkare för varje natt och till slut ingen måne, svart som en säck.

Vi har haft fiskelycka några gånger. Många har varit för stora och slitit sig. Den mest eftertraktade var den här Blue marlin på omkring 20 kg. Det blev mat för en hel vecka, både lunch och middag. Vi har också fått upp en annan spännande fick, en Stillahavstobis. Det är en mycket märklig fisk som ser ut som en ål men med stjärtfena. Den är lång och smal och silvermetallic-färgad. När den kom upp var den fluorescerande. Vi har natuligtvis också fått den vanliga Atlant-fisken Guldmakrill.

Rodney Bay marina har blivit större och förnyats sedan vi var här 2001. Allt har blivit mycket bättre och mer praktiskt med många affärer i närheten. Idag har vi varit på en bussutflykt till norra delen av ön. Det är väldigt grönskande, men just idag har det regnat och blåst. Men utsikten var fin i alla fall.

Utflykten avslutades med ett besök på The Edge. Det är en känd restaurang som ägs av svensken Bobo Bergström. Han har fått pris som "chef of the year" för sin förmåga att blanda karibiska och europeiska smaker. Just när vi skulle avsegla från Las Palmas kom en dam ombord och frågade om vi kunde ta med ett brev till Bobo. Det kunde vi förstås göra, men vi hade inte en aning om att han var en känd kock. Nu har vi varit på The Edge två gånger men han har inte varit där, så vi får se hur det går med brevet.

KAP VERDE - MELLAN TVÅ KONTINENTER

Vi deltar i det första ARC+(Atlantic rally for criuser) från Las Palnas via Kap Verde till Västindien som startade den 10 november i Las Palmas. Nu har vi klarat av den första etappen till Kap Verde och håller på att rusta båten inför avseglingen till St Lucia. Corona Aq, vår L32, ligger preliminärt på 17:e plats efter första etappen och är näst minst bland de 50 båtarna som startade. 

Liksom förra gången år 2001 då vi deltog i ARC är vännen och seglarkompisen Tomas Nilsson den tredje besättningsmedlemmen. Tomas har kappseglat mycket i sina dagar, så därför kan vi hålla jämn takt med övriga båtar, som är omkring 50 fot. 

Eftersom vi inte varit på Kap Verde förut känns det trevligt att komma dit och se något nytt. Det

känns också bra att dela upp den långa distansen till Västindien på 2800 M i två delar. Det här är fjärde gången vi är med i ARC och många frågar varför vi envisas med att vara med, vi skulle väl kunna åka över ändå. Men faktum är att det är väldigt trevligt att träffa seglare från många olika länder, att delta i seminarier, utflykter och fester.

Vi seglade förbi Marockos, Mauretaniens och Senegals kuster och kom fram till Kap Verde efter en vecka. Vi såg få andra båtar på hela tiden. Det har blåst ganska hårt, upp till 20 knop, nästan hela tiden. Månen lyste upp ibland på nätterna.  Det var först den sista dagen som det blev soligt och varmt i luften och vi fick se delfiner hoppa omkring båten. Den enda kontakten med omvärlden var pratstunderna på SSB-radion, först med ARC, som gav en väderprognos, och sedan med det Skandinaviska nätet med bl.a Mats, Gustav och Helge.

Kap Verde består av tio små öar. Marina Mindelo på ön Sao Vicente är den enda marinan som finns på Kap Verde. Landet upptäcktes av portugisiska sjöfarare på 1400-talet och var portugisiskt till 1975. Kulturen är en blandning av portugisisk, brasiliansk, afrikansk. Många från Kap Verde har emigrerat till USA och Latinamerika och skickar hem pengar till de som bor kvar.  Det är ett fattigt land som får stöd av många länder i EU. Det som Kap Verde är mest känt för i omvärlden är musiken och barfotasångerskan Cecarea Evora, som bodde i Mindelo och dog 2011. Musiken är en blandning av afrikanskt och brasilianskt.  Mindelo är en stad som lever upp på nätterna. Det finns många ställen dit man kan gå och lyssna på musik. 

 Upplevelserna har varit många på de tre dagar som gått sedan vi kom hit. Välkomstpartyt i lördags kväll missade vi tyvärr, eftersom vi hade svårt att hinna fram i mörkret och kom först vid tretiden på söndagsmorgonen.  Det måste ha varit en stor planeringsmiss av ARC, eftersom vi inte var ensamma som kom för sent. Staden Mindelo är i gammaldags portugisisk stil med färgglada husfasader. Det finns lite små butiker men inte särskilt mycket att köpa. Vatten är en bristvara, så vi fick inte spola av båten, bara skrubba av däcket med en hink och borste. 

Idag har vi varit på en utflykt uppe i bergen och tittat på havsutsikten samt på ett beachparty, där vi smakade traditionella maträtter samt dansade barfota i sanden. I morgon är det Skippers meeting och nästa dag, den 20 november startar nästa etapp mot St. Lucia.

Text: Barbro Nilsdotter Karlsson

Foto: Pekka Karlsson

NU KASTAR VI LOSS

Corona Aq vår L32 startade i det första ARC 1986, den gången till Barbados. Nu, 27 år senare, har vi anmält oss till ARC+. Där emellan har vi varit med i ARC 1995 och 2001. Vi är inte minsta båten den här gången. Med går också i samma grupp S/Y Jen, en Grinde 27 från Bengtsfors med Mogens och Dunja samt s/y Balance från Bohus Malmön, en HR 39 med Staffan och Kerstin ombord.
Eftersom vi inte varit på Kap Verde förut känns det trevligt att komma dit och se något nytt. Vi fick reducerad startavgift om vi anmälde oss tidigt, så det var inte så mycket mer att fundera på.

 Vi har haft seminarier samt säkerhetsövningar i snart två veckor. Här är det övning i att ta sig upp i en livflotte när båten håller på att sjunka. Vi har också tränat i att avfyra nödraketer. På seminarierna har vi studerat bland annat rigg, segelsättning i undanvindssegling, rutt och väderförhållanden. En del nytt har vi lärt oss. Dessutom har vi skaffat mycket ny säkerhetsutrustning.

Det har varit många fester. Här ser vi en bild från välkomstpartyt på Sotavento. Avsikten med festerna är att deltagarna från alla länder ska umgås och lära känna varandra. Saxofonisten går runt bland borden och.underhåller oss.

I övrigt har vi inte haft tid med så mycket förutom proviantering, bunkring av diesel och vatten och översyn av allt på båten. Men vi har hunnit träffa barnbarnet Lovisa med föräldrarna Mathias och Anneli, som besökte Kanarieöarna under höstlovet.

Dessutom har vi planterat skog som ska minska koldioxiden i luften. Den ideella organisationen Foresta ser till att plantorna trivs och att fler och fler ARC-deltagare tar sig tid att delta i planteringen av ARC-skogen.

Avskedsfesten var storslagen med dragshow, folkdans, drinkar och snittar. Stadem Las Palmas delade ut pris till oss. Det var tack vare att Corona Aq deltagit  i det första ARC 1986 och att vi nu kan skryta med att deñta 4:e gången  med samma gamla båt..

Den som vill följa oss på färden kan gå in på www.worldcruising.com, Home, ARC, Fleettracker, Teams, search for boat. Corona Aq startnummer 48.