VI PLANERAR AVSEGLA FRÅN ST MARTIN TILL BERMUDA

Efter en månad på St Martin, ibland på den franska sidan och ibland på den holländska, har vi planerat att segla till Bermuda om 14 dagar, ifall vi får tillbaka autopiloten som skickats till USA för reparation. Vi får naturligtvis också vänta på ett väderfönster. Det är 860 M till Bermuda och det kommer vi att klara av på en vecka. På bilden ovan ser vi Fort Louis i Marigot Bay på den franska sidan.

Vi har haft för vana att gå på ett fint café i Marigot varje söndag. Där finns det goda och vackra franska bakverk och gott kaffe samt färskpressad juice

På fredagskvällarna åker vi över till holländska sidan och går på Yachtklubben på Happy Hour och sedan på Lagonies bar där det är musik och dans till orkestern Koolbarry. På lördag förmiddag är det marknad på Lagonies. Där säljer seglare sina begagnade eller överblivna båtprylar. Man kan göra fynd där. Vi har köpt en spansk gästflagga för 10 US. Vår gamla har blåst sönder.

En dag var vi till Philipsburg, huvudstaden på den holländska sidan, tillsammans med Staffan och Kerstin på s/y Balance. I bakgrunden ser vi Court House, som är stadens mest kända byggnad. Den är gammalt och vackert. I övrigt finns det en stor, fin strand med många turister som handlar taxfree. Bland annat finns det en massa exklusiva diamantbutiker.

Varje gång vi åker mellan  den franska och den holländska sidan måste vi passera den nya Causeway Bridge. Den öppnas sju gånger per dag. Bron går tvärs över Simpson Bay Lagoon. Det finns ytterligare två öppningsbara broar: en från Simpson Bay till lagunen, Simpson Bay Bridge, och en från lagunen till Baie de Marigot, Sandy Ground Bridge.

Det är här i Nettle Bay i norra delen av Simpson Bay Lagoon, som vi tillbringar mesta delen av tiden. Här ligger omkring 30 båtar för ankar. bland andra de svenska Flying Penguin och Unicorn. Det är långt ifrån det mesta, men det är ganska rent vatten och det finns ett hyfsat internet från ett hotell i närheten samt nära till bad.

Badstranden som vi hittat har det vackra namnet Dreams Beach. Där finns en nudiststrand, där det inte brukar finnas några besökare. Vi brukar gå dit på eftermiddagarna. Sanden är vit och havet är turkosfärgat. Allt är precis som det ska vara när man är i Västindien.

Vi har träffat många glada, trevliga och entusiastiska seglare från alla länder här i St. Martin.  En del har också åkt härifrån. Här på bilden ser vi Stefan och Pia på s/y Shaddock. Vi var på avskedsfest med dem på Lagoonies bar. Nu har de börjat seglingen mot Panama.

Amerikanen Mike har seglat mellan Las Palmas och Västindien sjutton gånger.Han har konstruerat ett eget navigationsprogram som heter Nimble Navstick. Mike är mycket originell. T ex går han alltid barfota. Han har hjälpt oss att koppla ihop satellittelefonen med datorn så att vi kan ladda ner gribfiler under seglingen norrut.

Idag har vi haft besök av David, som tillsammans med kompisen Erik ska segla Göran Cederströms legendariska L28 Tua Tua tillbaka till Sverige och de nya ägarna  Pojkarna har fått disponera Tua Tua en tid i Västindien. Det är ett vanligt fenomen att man av någon anledning inte kan segla hem båten utan låter andra göra det.

ST. BARTH - EN SVENSKINSPIRERAD FRANSK Ö

Vi har besökt St. Barth, en västindisk ö som tillhörde Sverige från 1784 och 93 år framåt. Det har satt sina spår, som fortfarande bevaras ömt. Gatorna i huvudstaden Gustavia har t ex två namn, ett svenskt och ett franskt. Den svenska tiden var bra för öns utveckling, bland annat tillförde Sverige pengar för att bygga stenbelagda gator. Byggnadsstilen är också svensk, låga trähus, numera uppfräschade i vackra pastellfärger. Allt i staden verkar rent och välstädat och charmigt. Men fastighetspriserna är väldigt höga.

På höjden ovanför staden finns flera fort. På bilden ser vi Fort Gustavia med utsikt över staden och hamnen. Resterna av fortet är numera en station för väderobservationer.

Det här är baren Le Select,,som också kallas Systembolagets utskänkningsställe. Här finns massor av bilder på svenska kungafamiljen, som besökt Gustavia, renar, samer, älgar och allt annat med svensk anknytning.

Man känner sig verkligen stolt och glad över att vara svensk i den här staden och att svenskt och franskt kan förenas på ett så bra sätt. Flaggorna står vid Wall House, som är museum och bibliotek. 

Ankarplatsen utanför Gustavia är inte så rolig. Här rullar det förfärligt men ankarbotten är bra. Alternativet är inre hamnen, men där är det alltid fullt.

Piteå är vänort till Gustavia. Det har bidragit till att man värnar om svenskheten och till underhåll av museibyggnaden.

Det svenskaste av allt är le Clocher suédois, det gamla klocktornet, som har ett vackert läge på höjden och är bland det första man lägger märke till när man kommer till stan.

 Samuel Fahlberg  var läkare och skeppskirurg på handelsfartyg och blev staden Gustavias grundläggare.

Så här färglada gamla trähus finns i hela staden. Men gatorna är trånga och biltrafiken är intensiv som på många andra ställen i Västindien.

 

Fiskelyckan har varit god den senaste tiden. Vid Ile de la Pointe, angöringen till St Bart, högg den här tonfisken på cirka fem kg. På seglingen tillbaka till St Martin blev det napp igen. Den här gången var det en läcker bonito på knappt ett kilo på kroken.

 

När vi seglade förbi Groot Baai vid Philipsburg på Saint Maarten låg det sex stora kryssningsfartyg med minst sextusen kryssningsresenärer som skulle in och shoppa skattefritt i staden. Tur att vi inte var där.

VI ANLÄNDER TILL JOLLY HARBOUR PÅ ANTIGUA

Vi har lämnat de franska öaarna tillfälligt och är nu i Jolly Harbour på Antigua. Här är vi på ingång. Vattnet är turkosfärgat och stränderna vita, precis som det ska vara i Västindien.

 Innan vi lämnade den vackra och färgglada lilla staden Bourg på Iles des Santes träffade vi OSK-medlemmarna Anders och Katrin från s/y Ellinor. Eftersom vi inte har träffats på länge så hade vi mycket att berätta.

På Guadeloupe gick vi in i Marina Riviere Sens för att göra en del reparationer och städa båten. Vi tog strandpromenaden till staden Basse Terre. Det är en gammal stad med brokig byggnation. Som på många andra ställen finns det ett fort som i det här fallet heter Fort Louis.

 Längst norrut på Guadeloupe ligger den charmiga och vackra fiskebyn Deshaies. Där finns en bra ankringsplats i en bukt med bra ankarfäste. Där finns många trevliga restauranger, t ex en där man spelar jazz. En man spelade saxofon och en keaboard. Alla dansade glatt på söndagseftermiddagen och även personalen deltog.

Utanför Deshaies finns den fantastiska Jardin Boutanique, som byggts med bidrag från EU, eftersom Guadeloupe tillhör Frankrike och därmed EU. Här finns en mängd färgglada fåglar som t ex papegojor  och flamingos.

Här finns också mer än tusen växtarter, blommor och träd  samt fiskdammar och vattenfall. Det behövs ingen bevattning för det regnar så ofta och mycket. Medan vi var där regnade det flera gånger så vi fick försöka hitta regnskydd under palmbladen.

Vi visste inte att det finns så många olika sorters palmer. Här är en av de märkligaste, åtminstone har vi aldrig sett några liknade. Tyvärr vet vi inte namnet. Det var för många att hålla reda på.

I Deshaies försökte vi oss på en vandring längs floden Deshais Rivière. Det gick bra en bit upp längs en stig, men vandring tog ett plötsligt slut när stigen upphörde  och man skulle behöva hoppa på slippriga stenar till andra sidan floden. Stigen kantades av tät och ogenomtränglig regnskog.

Efter 44 M mestadels fin och snabb segling norrut från Deshais nådde vi seglarmetropolen English Harbour på Antigua. Vid Nelsons Dockyard finns det ett stort antal megayachter men också en del gamla, vackra skepp, som den här på bilden ovan.

Vid Fort Berkley finns resterna av Lord Nelsons försvarsanläggning från 1745. Det finns inte mycket kvar av fortet annat än ett kruthus och en vaktmanskapets förläggning. Men det är en vacker utsiktsplats, som man når via en trevlig promenad.

BESÖK PÅ DE FRANSKA ÖARNA I KARIBIEN

Vi befinner oss just nu på baren Couleurs du Monde i den lilla staden Bourg des Saintes på Iles des Saintes (Helgonöarna).Färjorna går hit med turister från Point de Pitre i Guedaloup. Det är en pittoresk och färgstark liten stad.

Efter att vi lämnade Le Marin på Martinique passerade vi den kända klippan The Diamond Rock. När engelsmän och fransmän krigade om herraväldet över öarna använde engelsmännen Diamond Rock som ett krigsfartyg med full utrustning av vapen, besättning och förnödenheter inne i klippan. Fransmännen förstod sig inte riktigt på den strategin och förlorade kriget tillfälligt. Det var till stort förtret för dem eftersom Napoleons fru Josephine kom från Martinique.

 Efter att vi legat på svaj ett tag  i turistorten Anse Mitan seglade vi till Fort de France. Det är en stor stad med ett fort, där vi låg för ankar. Det var intensiv trafik och omfattande kommers. Det kändes som ett Paris i miniatyr. I industriområdet utanför staden lyckades vi hitta Sony`s verkstad, som kunde reparera Pekkas smartphone medan vi väntade. Den hade drabbats av korrosion och tog inte emot laddning.

I Fort de France träffade vi OSK-medlemmarna Christer och Anna från s/y Kaiso, som seglat länge i Karibien. De brukar segla söderut till Trinidad på våren och ta upp båten på Power Boat i Chaguaramas och flyga hem till Sverige över sommaren. Sedan kommer de tillbaka och seglar norrut i övärlden. Vi åt kreolsk lunch på den lokala marknaden.

Vi lämnade Fort de France och seglade norrut till St. Pierre, en stad som i början av 1900-talet ödelades av ett vulkanutbrott. För övrigt ser staden ganska förfallen ut med bullrig trafik mitt genom staden. Många hus har aldrig byggts upp igen men man förstår att det varit en vacker stad en gång i tiden.

Under den ganska stökiga överfarten från Martinique till Dominica passerade vi Dominicas huvudstad Rouseau, Staden täcktes av en märklig regnbåge som låg långt ned över bergen. Här såg vi Thomson/Fritidsresors "Mein Shiff", kryssningsfartyget som vi har sett tidigare på La Gomera, Strax efteråt i en häftig squal fick vi napp. Linan hann löpa ut nästan helt. Vi lyckades få in genuan och gå upp mot vind och började veva in. Efter en timmes kämpande med fisken intill båten brast linan. Det var nog en fisk på 30 kg, som vi ändå inte kunnat få upp. Synd att fisken oftast är för stor!

Dominica har en ovanligt vacker flagga. Kanske den allra färgstarkaste av alla öarnas flaggor. Dominica är ett naturskönt litet land med 70 000 invånare. I bakgrunden syns berget Prince Rupert Bluff. Vi ligger i Prince Rupert Bay utanför staden Portmouth. Vi ska snart segla tillbaka till EU och den franska ön Guedaloupe.

TILLBAKA I EU

Vi befinner oss nu för ankar i Cul de Sac du Marin på Martinique. Eftersom Martinique tillhör Frankrike så befinner vi oss i EU. Här pratar man franska, men en del pratar lite engelska också. Valutan är Euro. Det är en jättestor vik med tusentals båtar. På den här bilden ser vi klassiska segelbåtar.som kallas Youle.

Man kappseglar med de här båtarna och tränar nästan varje kväll. Det verkar tungt och svårt att hålla balansen med båtarna, som är utan köl. Besättningen, sex personer på varje båt, hänger utanför i pålar och rorsman styr med en stor åra.

Så här ser det ut i den gamla delen av staden Le Marin med kyrkan, som väcker oss varje morgon  klockan sex med pling och plong och sedan håller på varje timme.

Längst in i viken häckar en flock med vita ibisfåglar. De håller till i mangroven och är inte särskilt skygga. Hela Cul de Sac var ursprungligen mangroveträsk men numera är det en seglarmetropol med två stora marinor.

Här åker vi jolle i en kanal som är omgiven av mangrove. Längre in finns ett industriområde med en båttillbehörsaffär. Där tittade vi på jollar, men de var alldeles för stora och för dyra. Så det blev ingen affär den här gången. Vi får fortsätta att pumpa oss fram i den pysande och läckande  jollen tills vidare. Vi har fått ordning på motorn, så vi slipper paddla. Det är en tröst i bedrövelsen.

Vi förbereder oss för att segla vidare norrut. Då kommer vi att behöva använda kryssfocken, som tagits fram ur malpåsen. Fallet till kutterstaget har fastnat inne i masten, så nu har vi installrat ett nytt fall utanpå masten. Pekka kollar att travarna fungerar och att skotpunkterna sitter rätt.

EN TROPISK VIK MED OFÖRSTÖRD NATUR

Eftersom jollen håller på att gå sönder mer och mer måste vi börja segla norrut igen tillbaka till St. Lucia. På vägen dit mellanlandade vi i en exotisk bukt, Cumberland Bay, på St. Vincents västkust.

Redan utanför bukten, långt ute till havs, började boatboys komma och försöka locka in båtar. När vi kom in ville de ha betalt för att knyta fast tamparna i en palm på stranden. Det tog en lång stund att knyta ihop flera tampar för att de skulle räcka ända in. När vi var förtöjda i palmen började vi titta oss omkring i viken. Växtligheten är frodig. Runt viken finns en rad barer och restauranger.

I det blå huset i bakgrunden finns en fiskrestaurang som drivs av Joseph, en gammal fiskare, som haltar och går med krycka men ändå är ute och fiskar. Det var problem på morgonen när vi skulle åka för ingen syntes till och vi hade ingen jolle i sjön för att ro i land och knyta loss tampen från palmen. Då kom Joseph som en räddande ängel. Han ville också ha betalt, men vi hade inga pengar och lovade gå till hans restaurang om vi kommer tillbaka någon gång.

I det här skjulet  finns det också en restaurang. Den drivs av en kvinna som heter Thelma och en man som kör båttaxi. Det sägs vara väldigt god mat som serveras trots att huset ser ut som det skulle falla sönder när som helst.

Bakom det här konstiga tornet, som mest liknar ett älgjakttorn med en tomtegubbe ligger en lyxigare restaurang med blinkande neonskyltar. Den heter Black Baron och drivs av ett franskt par.

Innan vi lämnade den här exotiska bukten skulle Pekka rensa loggivaren. Det innebär att det kommer in en massa vatten genom det 40 mm stora hålet. Genom det hålet kom också den här lilla fisken och sprattlade i kölsvinet. Vi tyckte att den hade fått nog av den hemska upplevelsen och skickade snabbt ut den tillbaka till friheten. Vi blev både förvånade och glada när den efter en stund började simma iväg.

Från Cumberland Bay till Marigot Bay är det 44 M.  I den ostnordostliga vinden körde vi motor och hade två rev i storen. Det gick undan och snart såg vi det två välkända pitonerna på St. Lucia. Det kändes som vi var hemma igen.

Då väntade en ny stor överraskning. Fiskerullen började låta och linan löpte ut. Som tur var kunde vi sakta in och börja brottas med något som verkade vara mycket stort. Efter ett tag hade fisken tröttnat och kunde halas in och bärgas. Det visades sig vara en Kingfish på drygt tio kg. Man måste vara uppfinningsrik för att hitta på lite omväxling i fiskrätterna: fisksallad, fisksoppa, stekt fisk med mera. Som tur var kan man också använda fisk som byteshandel med boatboys som erbjuder varor som t ex frukt. I det här fallet har vi bytt fisk mot en vacker korg av flätade palmblad och ett knippe bananer.

Nu är vi tillbaka i det lugna Marigot Bay och viilar upp oss efter de blåsiga och regniga tre veckorna i Bequia. Om några dagar ska vi tillbaka till Rodney Bay och börja söka efter en ny jolle.